-

Har inte orkat ta upp de här innan så gör de nu ist. Förut skrev jag mycket om att jag saknar att ha pojkvän och att de sög att vara singel osv och då fick jag komentarer som "du borde va glad att du har din familj" "duger inte dina vänner eller". Ursäkta mig men du/ni som komentera vet nog inte hur de känns att ha varit i singel i 4 år.vad har min familj och vänner med mitt "kärleksliv" och göra? Visst jag förstår hur du/ni som komentera tänker, man ska vara tacksam över det man har och de är jag, jag har världens bästa familj och jordens underbaraste vänner. MEN saknaden efter någon som är mer än en vän blir bara större för varje dag som går, ni vet dom där gulliga smsen man får när man vaknar? den känslan man kände efter fått krama den man gillar? Eller bara veta att de finns en kille där ute som älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Jag har inte känt den känslan på hur länge som helst och de känns som att jag som tjej behöver den bekreftelsen man får av sin pojkvän varje dag. Visa dagar kan jag känna att killar bara är som en böld i röven ungefär men de är endå någonting inom mig som säger att jag behöver en pojkvän för att orka fortsätta. Jag kommer ihåg när jag satt och prata med min förra "bästavän" om hur jobbigt de är att vara singel och blablabla och sen när vi bytte samtalsämne så började hon prata om hur bra hon hade de med sin pojkvän och att han var så underbar osv. då börjar man ju undra om hon ens hade lyssnat på ett ord av de jag sa?  blir så iriterad på folk  som sitter och kastar sin lycka i andras ansikten även fast dom vet att man själv inte mår bra utav att höra de. Jaja vet ärligt talat inte vad jag ville komma fram till i den här texten men ni människor där ute borde tänka på vad ni säger, alla har inte tur i kärlek som alla andra.

over and out!